Ja den frågan har jag ställt mig ända sen jag fick ett sms från min syster att deras lilla knodd hade somnat
in i magen. Hade svårt att ta det till mig, fick för mig att det var ett dumt skämt, även när jag vaknade på
morgonen efter. Men sakta men säkert så sjunker det ju in, läste nog det där smset ett ex antal ggr igår
just för att försöka fatta. Nu ikväll så verkar det som om det helt har sjunkit in, massa tankar flyger omkring
inne i skallen men ingen får något direkt fäste.
 

Tårarna rinner nerför mina kinder när jag tänker på min systers smärta, ja självklart hennes
sambo oxå, flickans pappa. Men hur som haver så står ju ändå min syster mig närmast.

Varför fick inte lilla Louis uppleva sina föräldras kärlek, deras värme, sina halvbröders glädje
o bushet. Vad är det för mening att ta ifrån två personers förväntan, glädje, längtan efter ett
litet knyte?? Jag förstår inte den delen. Men det är väl en utav många saker som det inte är
meningen att vi människor skall förstå.
Men det knepiga är ju att vissa föräldrar föder barn på löpande band men kan inte ta hand
om dom i slutändan, men där händer det ingenting, missförstå mig inte nu, jag önskar ingen
i hela världen ska få gå igenom det som min syster går igenom just nu. Men här har vi två
personer som verkligen vill ha ett barn tillsammans, som har längtat hela tiden. Två
engagerade blivande föräldrar som inte vill annat än sitt bästa för sitt barn, som precis
på slutändan, nosande på målsnöret, blir snuvade så totalt på allt det goda som ett litet knyte
bär med sig.

Det är i såna här lägen som man inser hur skört livet är faktiskt. Det är många av oss där
ute som tar livet så självklart, att vadå, jag kommer ju alltid att leva. Men det kommer en dag
då de oxå inser att de faktiskt inte kommer att göra det.

Det blev ett tungt inlägg men det är ju inte så konstigt.
Ta hand om varandra där ute, glöm inte att kramar era barn o berätta hur mkt ni älskar dom.
De kan aldrig få för mkt av våran kärlek.

Ta hand om varandra